hasselindell.se

En betraktelse författad på Zanzibar i april 2010


VARDAGEN FINNS DÄR BORTA - LÅNGT BORTA
 
Jag ringer hem till vardagen ibland.
Den finns där, även om den verkar avlägsen.
Vardagen ringer till mig då och då också.
När tillfälle finns loggar jag in på min webbmail eller Facebook och läser vad som händer.
Jag kommenterar vardagliga frågor och jag svarar på ett antal mejl från jobbet.
Min verklighet och vardag känns minst sagt avlägsen. Mer än vanligt under en resa.

Jag  och min fru Heli har under en vecka besökt vardagen i Tanzania på Kibaha Education Center fyra mil utanför Dar Es Salaam. Fantastisk anläggning som 1964 startade som Tanganyika Nordic Projekt med de nordiska länderna som projektägare. Övergick till Tanzanias stat 1970 och firar således 40 år. Innehåller förskolor, allt från lågstadium till gymnasium, folkhögskola och yrkesutbildning. Dessutom ett sjukhus där det även utbildas läkare och sjukvårdspersonal.

Under veckan besökte jag även olika chefer och rektorers hem och bjöds en mycket god mat.
Under veckan, närmare bestämt på torsdagen fick vulkanen Eyjafjallajökull på Island ett utbrott som ingen av oss då förstod innebörden av. All flygtrafik i Europa stannade.
Men inte trodde vi att det egentligen skulle innebära några förändringar för oss som skulle åka tillbaka till Europa fyra dagar senare. Vi visste genom samtal med de som var i Sverige samt genom att se på CNN och BBC att allt flyg i Europa och allt flyg till och från Europa var inställt med Spanien som undantag. På flygbolaget KLMs hemsida gavs egentligen inte någon mer information än vad vi redan visste genom nyhetssändningarna. Om man gick in på sin egen bokning så såg det ut som om planet ännu skulle gå.
På nyheterna talades det om att Lufthansa och KLM genomförde provflygningar vilket gav lite hopp.

Söndagen den 18 april trodde vi inte att det skulle då något flyg hem via Amsterdam. Men vi visste inte, så vi åkte till flygplatsen Julius Nyerere International Airport utanför Dar es salaam. Självklart var flyget inställt så vi åkte in till det väldigt gyttriga och rörliga centrumet av stan och tog in på New Africa Hotel och andades ut tillfälligt. Kände en viss lyx trots att hotellet i sig själt mycket väl kunde varit ett lite lätt slitet Scandic byggt på 80-talet men ej renoverat. Restaurangerna visade sig dock vara väldigt högklassiga. Första kvällen åt vi med en fantastisk utsikt på Thairestaurangen på nionde våningen.

Måndagen kom och vi åt en frukost som var några klasser lyxigare än en Scandicfrukost. Kockar lagade äggrätter på beställning och en barpianist spelade. Cocktailbarstämning klockan 08.45 på morgonen.

Vi vandrade genom det stökiga Dar, som man kallar staden i talspråk, till KLMs kontor. Inget besked. Vi gick tillbaka till hotellet och solade samt badade i poolen.

Åt lunch vid poolside. Kände oss lyxiga men oroliga. Talade i telefon med vardagen hemma i Sverige.
Vi vandrade iväg igen till KLMs kontor. Inget besked.
Tog en lång promenad ner mot havet och förbi en enorm fiskmarknad.
Tror att vi kanske kan gå på strandpromenaden nere vid havet, men det visar sig att dennna inklusive parken intill är inhägnad med taggtrådsstängsel. Vet ej varför.
Åter till hotellet för att kolla nyheter via TV och via nätet. Flygplatser öppnade, flygplatser stängde. Askmolnet ökande och minskade.

Tisdagen kom och efter frukost vandrade vi åter igen till KLMs kontor.

Likt tidigare massor med folk där från olika delar av världen.
Denna gång fick vi dock beskedet att vi kunde få bli inbokade på kommande måndag.
Om flyget skulle gå, alltså!
Vad göra? Självklart boka in oss och hoppas på det bästa.
Vi vandrade ”hemåt” till New Africa Hotel och kände oss lite lätt skakade men också lite lättade. Hemresa om sex dagar. Kanske!

Vi beslutade oss för att resa ut till Zanzibar och invänta vår hemresa.
På hotellet var personalen mycket hjälpsamma och hjälpte till med biljetter till färjan samt lät oss deponera stora delar av vårt bagage.
På den två timmar långa överfarten till Zanzibar var det blandade känslor.

Mentalt är man ju ofta inställd på att åka hem när man ska åka hem. Oftast har man blivit lite lätt irriterad på att man fått vänta som längst mellan en och sju timmar. Denna gång blir alltså förseningen i bästa fall totalt åtta dagar, vilket kändes mycket värre än man kan föreställa sig.

Linnea, 14 år  hemma blir ledsen och saknar sin mamma. Jag missar min son Martins 25-årsdag. Jag missar en rättegång jag skulle varit min arbetsgivares representant. Jag missade möten och konferenser och jag MÅSTE vara hemma inom en vecka på årsmötet.

Ordföranden och medarbetare påstår så, i alla fall.
Men vad göra? Ingenting annat än att ringa, skicka mejl och sms. Verkligen jobba på distans.

Vi har haft fem bra dagar här på Zanzibar och bott några nätter inne i Stonetown och några nätter ute vid Mtoni Beach en bit norrut på västkusten. Åkte ut till en ”Spicefarm” där vi fick en otroligt bra och imponerade  rundtur, också mitt i deras vardag bör tilläggas, och sett, luktat och smakat på en mängd för oss kända kryddor och örter. Med samma chaufför åkte vi också runt på ön och besökte de otroliga stränderna vid östkusten. På vykort hem har jag skrivit ”Prisoners in paradise” och inser samtidigt att folk hemma med all säkerhet inte förstår hur det känns att vara fast på ett ställe långt bort i världen där man egentligen inte vill vara men som samtidigt är helt underbart att vara på. Helt klart motsägelsefulla känslor som jag aldrig upplevt på någon resa. Men en lyxig tillvaro på många sätt, speciellt när man ser hur hundratusentals resenärer har det runt om i världen som blivit strandsatta på terminaler.

Jag får ännu en tanke och en uppgift som måste lösas där borta i min vanliga vardag så jag reser mig upp ur solstolen och ringer. Sedan inser jag att jag inte kan göra något och glider ner i poolen.

Hasse Lindell